Guildford

Hääuuulllååu,

Jag har sadlat om... jag har nya tankar eller snarare fler tankar angående mitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller ta itu med saker och ting men jag vet i alla fall att jag ska söka till ett universitet utanför London. Det är inte definitivt eller något som bara "tadaaa" ska hända, jag måste bli antagen. Det är så här att det visat sig att min teaterlärare har stora förhoppningar på mig och hon tycker att jag spiller min tid här, sant, kanske. Jag kanske spiller min tid om man tänker på utbildningen. Det amerikanska skolsystemet är ganska så olikt det vi har och det resten av världen har. Jag har satsat på min framtid nu och det jag vill göra, det jag vill är teater. Här så måste jag läsa 2 år på college och studera GE (general education) och följa ett visst eller ett par kursmönster som kommer att leda till att jag har möjligheten att söka till vissa skolor. De har inte samma kurssystem till alla skolor. Det mest gemensamma är IGETC, men man kommer inte heller hur långt som helst på det. Med dessa system så måste man läsa vissa kurser inom sin major, bestämda kurser, samt matematik, engelska, historia, politik, samhällskurser och ett flertal andra. Detta betyder att varje kurs är minst 3 units (nästan varje kurs, många matterkurser är 5 units). Som internationell student, betalar vi $200 per unit och vi måste läsa minst 12 per termin. Man kommer inte så långt på 12 units per termin på två år, man blir illa tvungen att läsa fler. Vi betalar en sjuk summa pengar för att få möjligheten att söka till ett universitet och dessutom så ska man betala resten av levnadsgrejerna. Amerikanarna betalar $20 per unit och det är helt absurt att vi får betala så himla mycket mer.

Det andra absurda är att vi inte får arbeta. Vi får arbeta inom campus max 20 h/vecka och lönen blir $8/h - 67.34 SEk (dagens valutakurs). Fredrik räknade ut hur mycket pengar vi skulle få utifall vi båda arbetade i månaden på 20 h var och det resulterade i ca 3200 SEK, sammanlagt. Detta var då baserat på valutakursen som var för ett par månader sedan, men ändå. Detta betyder att 20 h försvinner från oss båda i veckan från plugg och det är det inte värt för så lite pengar. Andra alternativet är att jobba svart och hur smart är det på en skala? Man vill inte riskera sin framtid här eller nån annanstans.

I vilket fall. Jag gillar inte England speciellt. Jag har visserligen bara varit där en gång och då var det inte så där jättespeciellt men å andra sidan så var jag bara där i en vecka. Det dumma är att man alltid går efter första intrycket på vad man än gör eller vem man än träffar. England lockar väldigt mycket. Skolan som jag fått rekommenderad har en komplett teaterutbildning med dans och man får ett stagecombat certificate (så som jag förstod det). Dessutom så får man en Bachelor degree på 3 år, en motsvarande kandidatexamen i Sverige. Det är riktigt bra. Något annat man får när man tar examen från den linjen är att man får vara med i en show i London och en i New York. Tydligen så är det, om inte den bästa, en utav dom bästa teaterutbildningarna i världen och självklart lockar det.

En annan fördel är att i England så kan vi faktiskt arbeta och det är riktigt skönt. Jag skulle verkligen kunna arbeta i en liten engelsk pub nere på hörnet och kunna försörja lite själv, det är mer än vad man kan göra här. Jag har tagit kontakt med en klasskompis från teatern som också ska söka och han ska hjälpa mig med lite information. I vilket fall så blir audition i slutet utav januari och det roliga är att jag faktiskt ser fram emot det. Jag minns när jag gjorde provet till scenhögskolan i Stockholm, det var nog det värsta jag gjort i mitt liv, men nu är det gjort och det är en merit som gör att jag idag inte är så skraj för att göra det igen.

Något annat helt underbart om jag nu skulle kunna ta mig till England är att jag bara befinner mig 2 timmar från mitt riktiga hem. Det är något jag insett nu som jag aldrig kännt förr, att min familj är något som jag verkligen behöver ha i mitt liv och riktigt nära. Då skulle jag bara kunna ta ett Ryanair flyg hem på en liten peng och bara pussa föräldrarna, brorsan, hans fästmö  och vovvsisarna. Att inte kunna göra det nu verkligen tär i mig. Det är helt sjukt vad avstånd kan göra med en.

Nu säger jag inte att detta är definitivt, det är en tanke. Skulle jag inte komma in till nästa höst, så går jag klart 2 år på Santa Monica College och får en AA degree, den gör att jag kan utveckla studierna lite senare, och sen så provar jag igen för London. Vad tycker ni om det?

Jag har i alla fall anmält mig till kurser för nästa termin och jag ser fram emot de flesta. Det jag inte ser fram emot är att behöva ta om mitt matte prov för att komma upp i högre grad så att jag slipper ta en ca 7 matte kurser för att kunna transferera till en skola inom USA, om jag väljer att göra det. Det känns som att det blir mycket pengar på matte och inte så mycket på det jag verkligen vill göra.

Vi får se hur allt blir. Jag är bara glad att jag har stöd. Det jobbiga är att jag trodde att jag äntligen gett mig ut för att fånga min dröm men helt plöstligt så verkar den vara längre bort än vad jag trodde. USA är fortfarande en dröm men kanske efter studierna? När jag är klar med allt och beredd att få ett arbete? Ja, så tror jag nog att det kan vara, men man vet aldrig hur det blir. Det kanske slutar upp med skola i New York =D, vem vet.

Monserrat