Hello world!

Welcome to Wordpress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Åka hem

Igår beställde vi resa hem över julen. Vi måste ju åka hem och träffa våra familjer och våra hundar.
Fredrik och jag åker hem den 15 december och kommer tillbaka til LA den 4 februari. Det är ganska lång tid och det ska bli så skönt.

Igår så gjorde vi en massa ärenden som bara låg och låg.
Vi fixade ett brev till CSN som gäller våra lån och hur man kan få tillbaka pengar som man betalat för mycket - skolavgiften. Vi fick ca $2500 men skolavgiften gick på $3207 och det är ganska mycket för mycket.
Sen så skrev vi med att vi vill ha merkostnadslån för resan hem och undrar också hur de fungerar nu när kronan blivit så låg (i vårt fall så är det som att dollarn gått upp) för att på endast två månader så har vår hyra "gått upp" med 3000 SEK. Det är ju helt absurt.

Vi satte ihop våra kloka huvuden och skrev ett brev till Delta Air Lines. De behandlade oss verkligen som skit när vi reste hit till USA. Deras personal var den mest outbildade någonsin och de hittade på flera anledningar så att vi fick betala för mycket. De fick inte heller fram alla våra boarding pass så vi fick flyga i över 10 timmar med en ovisshet i kroppen.

Nej mina vänner... det funkar inte att köra med mig längre. Nu får det vara nog. Varför går det bara ut på att köra över folk och försöka att pressa tills den sista droppen nåt kanten. Det blir ju för mycket och till slut så får man nog och drar fram klorna.
Jag hoppas bara att allt funkar bra och att vi kan få lite hjälp genom detta. Vi är ju trots allt värda det.

Nu ska jag dra mig för att köpa frimärken till dessa brev.
Önska mig lycka till =)

Hejs

 Monserrat.

Heja på mig för nu kom jag hit.

Shit tänker jag bara när jag träffar en ny kompis som berättar att hon bloggar och grejer varenda dag. I den stunden så tänkte jag snabbt tillbaka till mitt liv, mitt liv som förr - om man nu kan säga så. den tiden då jag bloggade och bara skrev och skrev för att jag hade för mycket tankar inom mig som bara ville ut. Nu är det en blott tanke ute i det blåa men min tanke är att tacka världen för att jag får leva som jag gör och det vill jag göra genom att dela med mig till alla er.

Tiden går... tiden är frenetisk och rätt vad det är så befinner man sig precis vid det där bandet som man ska springa igenom in till mål. Tror ni att jag kommit fram dit? Både ja och nej... det finns stunder och sen finns det stunder. Min stund är här och nu, ni vet när allting bara är och det är helt okej. Vad fan säger jag? Hur kan jag säga att det är helt okej när jag står vid tröskeln till min framgång. Jag är här, jag är LA, jag är framgång och jag är min dröm. Jag befinner mig på det stället jag drömt om sedan jag var en liten spermie. Dörren står öppen och den är öppen för mig, det var jag som fann nyckeln, såg till att hitta den och nu så har jag öppnat den stora porten.

Idag är mitt liv helt bra. Jag bor i Los Angeles tillsammans med min hälft, min fästman, min pojkvän, min bästa vän.
Har ni märkt att det finns bästa vänner och sen bästa vänner? Han är i alla fall min men samtidigt är min mamma min bästaste vän, hon är min mor... sen finns min bror och han är min sjukaste bästaste vän - vi är vi och vi är knäppa och delar samma saker. 

I vilket fall så är vi här och vi har den finaste lägenheten bara vi kan tänka oss och plugget går bra. Ja det var ju det jag skulle komma fram till. Min dröm var att komma hit och plugga, och det gör jag och inte bara jag, han också.
VI pluggar... vi ska bli någonting mer än de personer vi redan är.

Okej... jag kanske ska sluta vara så luddig och berätta lite istället.
Vi flyttade hit den 28 juli 2008. Vi hade en månad på oss att lära känna stället innan skolan och alla prov började.
Fredrik och jag kom till ett mexikanskt par som tog hand om oss de första 10 dagarna men innan dessa dagar var över så hade vi fått lägenhet i Santa Monica, CA.
Jissus säger jag bara... det gick så fort, allt var knas men det sprättade på helt, helt fantastiskt.

Idag bor vi i Santa Monica med gym och pool och grejer och så går vi på Santa Monica College. Min major är Theatre Arts och Fredriks är Communication.
Det har varit en hel del plugg, mer än man kan tänka sig. Hemma så har folk sagt (de som pluggat i USA) att det är sååå men bara sååå enkelt och att det är slappt och då undrar jag vart fasen de studerade. Vi har haft hur mycket saker som helst under två månader och det är två månader kvar plus att alla finals kommer som ett duns om bara några veckor. Som sagt... tiden är frenetisk och den flyter på rätt bra och för väldans fort.

Under perioden som vi varit här - 3 månader, så har vi gjort en del saker. En hel del random saker som Hollywood, Beverly Hills, Culver City, Death Valley och Las Vegas.
Death Valley och Vegas sydde vi ihop i samband med min fotokurs som tog slut. Den var bara 8 veckor och jag valde att göra min final i Death Valley, Las Vegas och Santa Monica. Mitt tema var ljus och dessa tre ställen passade bra in.
Death Valley var det unikaste jag gjort i mitt liv. Det går inte att beskriva. Jag lägger upp ett par bilder därifrån så att ni kan få känna magin från ett par tusen meters höjd.
Efter Death Valley så fick jag köra en bit, körde till Las Vegas. Vet ni hur det är för en tjej som haft körkort i knappt 3 månader att köra rakt in i hur-många-filer-som-helst-Vegas? Det var häftigt... jag var sansad och försökte att tänka klart men fy fan vilken känsla. Slå den om ni kan. Eller förresten känsla... slå detta...

På kvällen i Vegas så hade vi inte mycket att göra eftersom vi är ett par luspanka studenter som samlade ihop 3 jätte säckar med flaskor och burkar men bara fick ut $5, patetiskt - aldrig mer. Men min kära fästman sa att vi skulle på musikal. Nej sa jag för att ja jesus vart fan ska vi få cashen ifrån? Ehhh Älskling... vi äter nudlar ända fram tills vi kan spränga nästa CSN lån, sa han. This is once in a lifetime. Jag skulle få gå på musikalen i mitt liv, Phantom of The Opera. Kan ni över huvudtaget tänka er hur länge jag väntat på att få se denna ljuvliga musikal? Jag kan berätta att det är närmare 6 år. Det var en dröm jag haft under en lång tid och helt plötsligt skulle den bli sann.... det måste ha varit dom två stjärnfallen i Death Valley, i den stjärnklara natten där man nästan kunde plocka ner stjärnorna och stoppa ner dem i fickan. Det måste ha varit dem som läste av mitt sinne och min önskan, det var ju trots allt Las Vegas vi skulle till, tack mina underbara stjärnor. En sådan stjärnhimmel kan man endast drömma om att få se.
Jag fick gå på min efterlängtade musikal. Herre Gud... om ni efter dessa ord, meningar och stycken, om ni efter detta kan läsa av mig lite grann som person så ser ni kanske att jag inte är så där finkänslig utav mig eller ens försiktig i min mening... denna jag som satt i salongen med den mest spektakulära scenografin jag någonsin sett, jag som skriver detta till er nu, grät som det nyföddaste spädbarnet som tagit det första riktiga andetaget i en fri luft, gråt som kom utav ren lycka, huden förvandlades till den sandigaste-kornigaste huden jag någonsin haft, detta var gåshud utav den mäktigaste operan, de mäktigaste känslorna och utav den mäktiga Sir Andrew Lloyd Webber och självklart Charles Hart. Åh käre min skapare, tack som fan för att du skapat mig och låtit mig uppleva allt som jag fått uppleva under så kort tid. Min tid är endast 22 år och jag undrar vad mer jag kommer få uppleva.
Utav hela mitt hjärta så rekommenderar jag att gå och se Fantomen på Operan, det spelar ingen roll vart i världen, bara se den.

Jiss... nu så blir mitt första inlägg på tok för långt. Jag har ju ändå så himla mycket mer att berätta, men det finns fler dagar... jag har redan gått in i den andra dagen då klockan passerat 00:00 hos mig. Jag vet att ni hemma precis gått upp till jobbet och just därför vill jag önska alla er och resten av världen en väldans bra dag.



Hej så länge och tack för att ni läste mina rader.

Monserrat.

Bilder och text © Monserrat N. 2008